20 augusti 2008

Min bror och jag, vi har kramats av samma Pappa . . .

Inleder med att travestera "Pontus & amerikanerna" och deras charmiga melodi från 90-talet.

För några inlägg sedan berörde jag det faktum, att vår Mor gått bort för ett antal år sedan.


Med sorg i hjärtat måste jag tyvärr konstatera, att vår Far gick bort för ett par veckor sedan. Det var helt oväntat och även i hans fall alldeles för tidigt. Min tvillingbror och jag har ägnat den just passerade veckan åt diverse praktiska göromål, som alltid följer på ett dödsfall. Samtidigt har vi tillsammans sett tillbaka på bl.a. vår barndom och alla de fina stunder vi hade tillsammans med Mamma & Pappa. Mitt i sorgen med tårarna rullande utför våra kinder, har vi lett och ibland skrattat åt de minnen som kommit upp.

Två veckor innan Pappas bortgång besökte han Ann och mig och vi hade en jättefin stund tillsammans! Jag är oerhört glad, att jag då tackade Pappa för alla de underbara picknicks han trollade fram när hela familjen bilade runt i Sverige och Europa. Det fanns ingen som han, som så enkelt kunde skapa en underbar, kulinarisk upplevelse längs vägarna!

Han skar ofta upp nysköljda, härligt mogna tomater, gul lök, röd paprika och lantbröd och serverade tillsammans med olika charkuterier, t.ex. ungersk salami och tysk skinka. Brorsan och jag myste alltid under dessa matstopp, som Pappa gjorde till oförglömliga upplevelser. Det är många gånger det lilla som gör djupa intryck och som man minns.

Kära Pappa, tack för alla de fina stunder du gav oss och den kärlek du visade oss! Vi kommer aldrig att glömma våra härliga raster längs semestervägarna eller hur vi hoppade rakt i din famn (trots att vi inte kunde simma), när du plaskade runt på djupt vatten bland klipporna på Västkusten eller känslan när du kom hem från dina många arbetsresor eller att du lärde oss att gråta - inte bara när vi var ledsna utan också när vi rördes av något eller att du gav Mamma möjlighet att vara hemma med oss under i princip hela vår uppväxt eller när du sa´ "Kom nu pojkar" när vi var vuxna eller hur det pirrade i magen av spänning när vi kände doften av nybryggt kaffe blandad med doften av ditt rakvatten när du och Mamma väckte oss tidigt, tidigt inför båtresorna till kontinenten eller. . .

Pappa, vi älskar dig - Farväl!

Dina tvillingpojkar

15 augusti 2008

Hålet i gatan . . . eh, väggen & dagis

Tänkte visa upp det exteriöra resultatet av motorsågshärjning, panelkapning, drevning, målning, plåtbockning och inte minst "smygning och fodring". Det är sannerligen många delar på ett spett! Tänkte precis etikettera inlägget med bl.a. "Småprojekt" men det låter så här i efterhand alldeles för fjuttigt. Etiketten borde istället vara någonting i stil med "Det lilla projektet, som inte var så litet . . . å så tog det tid också . . .". Det interiöra resultatet överlåter jag åt Ann att visa upp.

Det var liksom inte bara att såga bort lite gamla stockar och slänga in fönstret. Nädå, här snackar vi om ett gammalt hus med i princip obefintlig tillgång till reglar att fästa upp nytillkomna fönsterpartier i. Tänk vad smidigt det skulle vara att montera fönster i ett nytt hus med tjusigt monterade reglar med c/c 60 cm mellan varje regel. Då hade man i varje fall haft något färdigt att fästa fönsterkarmen i. Dessutom var det lite stressigt, att inte med säkerhet veta om de överliggande stockarna var skarvade rakt ovanför fönstret eller inte. Det skulle vara lagom kul om huset liksom säckade ihop över en av väggarna . . . så långt verkar dock allt stå upprätt ;)

När motorsågen gjort sitt blev det till att bygga upp en stabil ram av plywood (limmad dubbel på sidorna) , som monterades i ändarna på de liggande, avsågade stockarna. I förra inlägget nämnde jag att väggen är 350 mm tjock. Det är fel - korrekt mått är 400 mm! För att inte frångå den tidigare looken på huset, monterades fönstret mer mot insidan än utsidan. Annars skulle Ann haft en 25-30 cm djup nisch att ställa blommor och pyssel i/på.

Här repeterar jag bilden av hålet i väggen, efter motorsågandet:



Så här ser det ut idag:

Om du tittar noga så kan du se vår stenmur speglas i fönstret.

För övrigt skolar vi just in Elliot på dagis (eller förskola som det tydligen heter). Han har hittills spenderat ett ganska stort antal timmar av sin vardag hos dagmamma och har således inte upplevt känslan av att vara en gosse bland 21 andra gossar och flickor. Vi har så långt smakat på dagis under fyra dagar med en för varje dag utökad tidsrymd utan pappa i omedelbar närhet.

Själv har jag med nästintill gapande mun vandrat omkring i lokalerna (OBS! pluralis) och häpet konstaterat, att det här var ju en riktig höjdare! En matsal, ett målarrum, ett läsrum, ett dockrum, ett mys-/gymparum, ett tvättrum och inte minst en väl tilltagen hall/foajé (har nog glömt något utrymme). Nästan överallt finner Elliot sitt namn och foto, som anger att detta är hans stol, mugg, handduk m.m. Han har dessutom sin egen "portfolio" med de saker han målat/pysslat med. Förutom en väl genomtänkt pedagogik, introducerar man också begreppet EQ, emotionell intelligens, för dagisbarnen - det tycker jag är helt fantastiskt!

Jag, som i min barndom överhuvudtaget inte spenderat min vardag i kommunal regi, blev överraskad och imponerad över att barnen i stort sett ägnar sig åt den sysselsättning de själva vill. Med undantag för några fasta punkter under dagen, väljer Elliot om han vill måla, pussla, pyssla, leka, läsa, spela spel etc. helt oavhängigt av vad de andra barnen gör. Vilken frihet! Dock måste barnen lära sig, att noga ställa undan efter sig när man är klar med sin aktivitet. Kan tänka mig att det annars lätt skulle bli kaos in the house om alla prylar och leksaker låg spridda i de olika rummen.

Säkert är det en och annan som tror att jag är ett UFO som storögt beundrar den för mig nya miljön men jag är verkligen imponerad! Elliot tycker att dagis är otroligt kul - strax efter uppvaknandet på morgnarna låter det numera: "Pappa, skall vi inte åka till dagiset snart?!".

Det mesta jag beskriver ovan är säkert självklarheter för de av er som är föräldrar men för mig är detta med dagis/förskola som sagt en helt ny upplevelse.

För övrigt har dagiset sitt eget kök där man lagar mat för de tre avdelningarna. Det tycker jag är en alldeles särskild finess med tanke på att barnen serveras maten så gott som omgående efter att den tillagats. Det är visst inte så överallt . . .

Ha nu en härlig fortsättning på sensommaren - med eller utan dagis!

Peter :P

01 augusti 2008

Ishavet (nästan), matsalen & hål i väggen x 2

Jo, det var ju bilderna på vår lille Elliot med bl.a. koraller på den sandstrand han körde tårna i. Bilderna var inte tagna på tropiska breddgrader utan snarare arktiska - närmare bestämt kring 69:e breddgraden i Norge. I princip åker man till Kiruna och svänger vänster och sedan ännu mer norrut.

Midnatt råder, tyst det är i husen . . .
Mitt i natten med bergen österut och havet västerut, strax bakom ryggen.


Vi fick med andra ord uppleva midnattssol - en helt ljuvlig upplevelse som jag kommer att bära med mig en lång tid framöver! Jag satt uppe ett par nätter och kunde följa solen hela varvet runt så att säga. Jag har förvisso spenderat ett år i Kiruna för många år sedan men då hade jag inte möjlighet att sitta ner och småmysa över det faktum, att solen belyste min hjässa "twenty-four-seven". Då klampade jag runt i Kebnekaise-massivet med en ordentligt tung ryggsäck som fick min rygg att böjas och min blick att riktas nedåt ;)

I korthet besökte vi tvillingbrorsans norska sambos familj och under besöket bodde vi hos brorsans sambos mamma (brorsan och sambon var givetvis med, inkl. deras söta Cocker Spaniel-flicka Hazel). Det var i samband med detta boende - helpension skulle man kunna säga - som vi åt oss nästan fördärvade på diverse fiskrätter á la äkta nordnorsk husmanskost. Tack snälla Oldemor för fantastisk mat! Vi blev i sanning inspirerade att äta mer fisk på hemmafronten. Måste bara plugga några norska recept först ;)

Måste också nämna, att Elliot i Norge lärde sig att cykla efter bara några darriga försök på tvåhjulingen! Dagen innan hade han frustrerat kastat iväg cykeln efter ett par, enligt honom, misslyckade försök. Dagen efter pratade jag i telefon med min far och får till min häpnad se vår son sätta sig på hojen och helt lugnt rulla utför en liten slänt med fötterna i vädret. Efter ett par så´na försök var det bara att trampa på och låta gyroeffekten sköta resten.

Å så var det matsalen. Som jag nämnde senast, skulle Ann "bara" piffa rummet så att vi sedan skulle kunna visa upp vår "baby" inkl. det upptagna hålet i väggen, som försetts med ett skjutbart fönster in till köket. Häromdagen satt vi och filosoferade kring det fönsterparti (2 x 1,2 meter) som "blev över" efter montaget av altandörren för att par år sedan. One thing lead to another och vips - så hade vi bestämt att detta fönsterparti skulle "smällas" upp i matsalen för att skänka ännu mer ljus åt rummet och även köket. Som bonus kan vi numera från matsalen beundra vår vackra stenmur bakom huset. I förrgårs går såg det ut så här:

Notera de tjocka stockarna i väggen. Väggtjockleken är runt 350 mm inräknat gips, tjock isolering, gammal panel, isolering och yttervägg. Jag använde motorsåg för att ta upp hålet. Fönstret in till köket kan skymtas till vänster om kakelugnen.

Idag är det hela klart med nymålade smygbrädor och foder invändigt/utvändigt och i vanlig ordning skall nu MormorRuthsAnn piffa och puffa. Det blir alltså två nya hål i väggen som skall uppvisas till allmän beskådan. Jag visar projektet mitt i och Ann visar "snart" det glänsande slutresultatet. Var tålmodiga . . .

Golvet har alltså målats vitt och rummet har fönster i tre riktningar. Nu snackar vi ljusterapeutiskt rum med andra ord! Känslan är fantastisk! Tack Ann för att du stod på dig och hetsade mig lite med "Ja du Peter, om vi skall få upp fönstret så borde vi nog börja nu".



Nu har förresten vår sista kattunge rest iväg. Han spenderar sina dagar i Flen tillsammans med två nya kattkompisar - en liten kisse som gillar att leka och en äldre kattflicka, som ser till att de små inte röjer runt för mycket. Tack "lillkillen" för att du var en sådan bedårande kissekatt och förgyllde vår tillvaro! Vi får nog aldrig uppleva en så kelsjuk och social kisse som du. Du är ett unikum och vi saknar dig! Förlåt att jag tvingades väcka dig på kökssoffan inför den långa resan . . . du sov så sött och jag ville helst inte väcka dig . . .

Som dom säger i Norge:
Ha dééééé!

Peter :P

P.S.
H & A tillsammans med I, TACK ännu en gång för underbar vistelse låååångt ovanför Polcirkeln!